Den första mars var det sist bloggiloggen fick se dagens ljus. Det var några veckor sedan. Under tiden har jag haft fullt upp med att fokusera på andra saker. Men nu är det dags att damma av tangenterna igen.

För tillfället är det i stort sett bara en sak som florerar runt i min lilla överfyllda hjärna. Det är 11 dagar kvar. Sen är det över. Om 12 dagar kan jag pusta ut, lära mig att andas igen och kanske sova riktigt för första gången på flera veckor. Vad domen blir bryr jag mig inte så mycket om längre, jag gör mitt bästa mer kan jag inte göra, jag vill bara ha det gjort. Men men, det löser sig sa han som sket i badkaret.

Ikväll har jag varit på boxning, eller boxersize rättare sagt. Det var lika givande som alltid. Jag slogs och sparkade, svettades och flåsade som om morgondagen inte existerade. Träningsvärken börjar redan göra rätt för sig.

Hemfärden var dock en aning turbulent. Tåget var trettio minuter försenat och jag var tvungen att avverka tiden i svettiga träningskläder och kalla joggingskor. Som enda sällskap hade jag min några kilo för tunga sportbag hängandes över min axel som en pain in tha ass, och en hormonstinn tonårspojke några meter ifrån som gastade vilt och brett i telefonen om k*ktåget som var en hel halvtimme försenat och att han minsann höll på att döööööÖ på fläcken. Jag fnissade lite tyst för mig själv även om jag egentligen skulle vilja yttra mig ungefär likadant.
När väl bajståget behagades dyka upp var jag så genomfrusen att jag hade svårt att röra mig. Helst hade jag velat räcka ut tungan åt konduktören och be henne och hela tågkompaniet att dra åt fanders. Men man kan inte alltid tänka högt så jag tackade när jag fick tillbaka kortet och tvingade till och med fram ett krystat leende. Det är ju trots allt inte hennes fel, det vet jag ju.
Men det kanske är dags att köpa bil?

Som plåster på såren efter att ha tvingats förfrysa på en snöig perong har jag nyss tagit en varm dusch och nu sitter jag i sängen och äter skorpor, just det, ni hörde rätt alla GI-fantaster där ute som chockartat drog efter andan just i detta nu (jag hörde det enda hit!), klockan är tolv och jag äter skorpor, gjorda av vitt mjöl och dessutom har jag spetsat till dem med apelsinmarmelad, och det är förjävla gott!

Strax ska jag krypa ner under täcket, jag är trött, till och med för trött för att föna håret, det kommer förmodligen stå rätt upp i en egendomlig frisyr när jag vaknar, men det får jag tampas med imorgon.

Tack och god natt.

Nu var det ett tag sedan bloggstackaren uppdaterades igen.

Just nu har jag mycket att fundera över, jag växlar mellan att känna mig relativt lugn och säker till att gå upp i panikartad extas med en stor klump i magen.
Idag tänker jag i alla fall lägga ett brev på posten, jag måste sluta vela, jag ska ta tag i det här nu och göra mitt bästa, går det så går det vilket innebär jag kommer få uppleva den lyckligaste stunden i mitt liv, går det inte så är det inte hela världen, det där glädjeruset lär jag förhoppningsvis få vara med om någon gång i alla fall. Den dag jag förtjänar det.

Redan fredag, veckan har flygit förbi i ett nafs.
Igår åkte jag hem från S-vall, det blev en snabb vistelse men jag kände ett stort behov av att träffa fröken Andersson, om så för en liten kort stund.

Bla bla.
Nu ska jag snart börja göra mig i ordning och bege mig till the jobbius.

Eftersom jag inte vill vara någon skamfläck kör vi en liten snabbis.

Just i detta nu sitter mr Mupp på arbetsintervju. Jag hoppas att det går bra. Jag hoppas också att han lyder mitt råd om att flasha lite boobies om det nu mot förmodan inte skulle gå vägen, det borde göra susen, slänger han in lite förförande höftrörelser så kan han ju räkna med att ha jobbet som i en liten ask. Jaja, han märker väl själv hur läget ligger till.

Själv har jag nyss ätit frulle, i sängen till och med, underbara sovmorgon. Nu är jag inne på andra koppen kaffe. Kaffe är aldrig så gott som på morgonen. Speedad blir man också, ska strax sätta igång med att dansa lite lambada innan det är dags att bege mig till jobbet.
Egentligen hade jag tänkt gymma litegranna nu på morgonkvisten, men det var jag för slö för. Får helt enkelt spara träningen till kvällningen istället, då kanske det blir lite Core till och med, skulle vara kalas.

Idag har jag snicksnackat engelska, i cirkus 45 minuter. Jag är inte speciellt duktig på engelska, ICKE! Men vad gör man? Man hittar på egna ord, det är vad man gör! Jepp.

Klockan är inte mer än halv tio, jag är helt färdig. Ska strax krypa ner i min 180 centimeter breda säng, det gillar jag. FAB!!

I övrigt har jag haft världens längsta msn-konversation med Neeapeea. Eller jag konverserade utan att få någon konversation tillbaka. Jag känner mig uppskattad. Jag har fortfarande inte fått svar på min fråga, det vill jag ha, HÖR DU DET?!

I helgen spenderades tid med Neea och mr Mupp, samtidigt.. Jag tyckte synd om muppen. Neea och jag ilag är ingen frisk duo. ICKE! Men det är smällar han får ta antar jag, inte mycket att göra åt.

Egentligen har jag ingenting vettigt att skriva, jag lägger ner helt enkelt.

Ungar är rätt gulliga och puttenuttiga små uppenbarelser. Aningen krävande dock.
Idag när jag skulle duscha efter att ha tränat så var hela omklädningsrummet fullt med små rackare.
En sprang omkring och viftade med en använd blöja, en annan låg på golvet och skrek, den tredje stod och glodde på mig som om jag var holabandola från Mars. Blöjungen sprang så snabbt att hon ramlade, slog huvudet, började grina, reste sig och tog några vacklande steg innan hon ramlade igen, över unge nummer två, denna började naturligtvis också gråta, av någon anledning var detta startsignalen för att få glosöga att också börja böla. Decibel-nivån var inte nådig kan jag lova. Jag ville krypa in i skåpet och gömma mig, men jag fick inte plats.
Däremot fanns det en annan unge i omklädningsrummet som var så olidligt söt att jag föll som en fura, hon satt bara där, helt tyst, med stora runda kinder och var alldeles ullig och gullig. Jag fick en fruktansvärd stor lust att bara plocka upp henne och gå iväg och kalla henne min egen. Eventuellt tvinga mr Mupp att hjälpa mig att tillverka en exakt likadan kopia. Dock kom jag på att även hon säkert kräks och skiter exakt som alla andra vilket fick mig att vakna upp från min salighet.
Egentligen gillar jag de små skruttarna skarpt, men jag tänker inte skaffa någon egen förän det har uppfunnits helt bajs-, spy- och skrikfria ungar. However så tror jag att det kan bli en väldigt lång väntan, så möjligtvis kan jag överväga att åtminstone försöka vänja mig vid tanken att sätta ett litet bajjamonster till världen någon gång i framtiden. Kanske.

Idag är det den 2 januari. För 20 år sedan föddes jag. Lillskit blir storskit.
Nej men faktiskt, 20 är rätt stort. Är det meningen att jag ska bli vuxen nu? Hualigen hemska tanke.

Imorse väcktes jag är världens bästa Neea. Med sång och vaniljhjärta på sängen. Det värmde, lilla sparven min.
Dagen/kvällen/natten ska spenderas med de vänligaste själarna jag känner till, det ser jag fram emot, minst sagt.

Klockan är halv fyra. Jag sitter fortfarande i pyjamas. Äter äckliga chokladpraliner, de goda är redan slut så då får de som smakar snusk duga. Egentligen är jag inte sugen. Julen är ett märkligt fenomen, man äter och äter och äter, utan att egentligen vara hungrig. Usch.
Jag tänker ta en promenad för att väcka kropp och sinne till liv en aning.
Imorse var jag glad. Det är jag inte nu längre.
Antar att det är kombon dålig mat med allt för många innesittande timmar som gör mig halvseg.
Nej nu är det dags att ta tag i dagen.

Varje dag lär man sig någonting nytt.
Idag har jag lärt mig att lutfisk inte är gott, man ska inte äta för mycket julmat, Kalle Anka är verkligen tråkigt efter att man redan sett det 19 gånger innan, glögg är beroendeframkallande, det är fortfarande lika kul att öppna julklappar som när man var en liten parvel, man ska ta det försiktigt när man kör bil i isiga kurvor, en farmor som är 100 år kan lätt bli lite virrig, min mosters selleripaj är gudomlig, Lars Winnerbäck är rätt bra, ett telefonsamtal på några få minuter kan glädja otroligt mycket, livet är kort och varje sekund borde uppskattas.
Det var inte så få grejer det inte, nej nej. Dagen har gjort mig väldigt världsvan och vis.

För många handlar julen om att hinna med så mycket som möjligt, laga den perfekta maten, ge bort de bästa julklapparna, stressa stressa stressa.
Sätt er ner, andas, tyck om människorna runt omkring er, och om ni inte har några så tyck åtminstone om er själva, för det är det julen handlar om, kärlek. Bara det och inget annat.

Jag är så glad att jag har så många personer som står mig varmt om hjärtat.
Ni betyder mycket för mig, er kärlek är den bästa julklapp jag någonsin kan få.
Tack och god jul.