Ni får mitt hjärta att slå lite hårdare
Jag sitter här och kollar på bilder på mina fina hästar och jisses vad jag saknar! De är så långt borta där i de djupa hälsingeskogarna, jag vill ha dem här hos mig. Det är sjukt vad stort intryck djur kan göra på en.
.
Almelina, lilla fröken omöjlig. Ibland kan man bli galen på henne, man får tjata, truga och be för att få henne att göra som man vill och oftast ger hon med sig till slut för innerst inne vill hon ju göra rätt. Hon har ett hjärta av guld och älskar människor, kan aldrig få nog av gos, man skulle kunna klappa och klia henne tills hon fick kala fläckar utan att hon skulle tröttna. När man går in i hagen så brukar hon gnägga och komma springande emot en, då lyckobubblar det lite i magen och man glömmer bort hur dryg hon kan vara ibland, åh vad jag tycker om dig hästkrake!
.
Lilla, fina Tronlin. Han är exakt som tjuren Ferdinand, om man byter ut blommorna mot mat. Egentligen förstår jag mig inte på honom, han äter verkligen hela tiden om han har möjlighet till det, blir han aldrig mätt?! Han är tjock, go, rund och så himla olidligt söt. Tronlin är en av mina bästa vänner, han förstår mig och jag förstår honom. Om jag är ledsen så märker han det, då brukar han snusa försiktigt i mitt hår och lägga mulen över min axel och så står han så tills det känns bättre igen. Han fyller arton år till våren och är ingen ungdom längre, han är väldigt lugn och världsvan av sig generellt men ibland när vi är ute och rider så tycker han att det är så roligt att han gör några rodeosprång och beter sig mer som en nyinriden treåring än en gammal pensionerad travhäst, då gäller det att hålla i sig, hårt.
Cinderella
På lördag ska jag gå på vinterbal med min fina kadett, på Karlbergs slott.
Jag gick inte på min studentbal av den anledningen att jag helt enkelt inte hade lust och då kändes det vettigare att lägga de där tusenlapparna på något viktigare.
Men nu är det alltså dags även för mig att leka lite cinderella och faktiskt känns det här mycket mer speciellt än att vara en i mängden av alla supsugna studenter. Inte för att blivande officerarna är dem som spottar i glaset heller direkt, det ryktas om efterfest till klockan sju på morgonen, om jag och Jens orkar hålla ut så länge är upp till bevis, vi brukar gå och lägga oss vid tio senast elva annars, det är lite pensionärsvarning men är man trött så är man.
Perhaps, perhaps.
Det är en fin dag, solen skiner. Om exakt en vecka börjas ett nytt äventyr, det ska bli spännande. Vi får se vart det leder, kanske till någonting jag funderat på väldigt länge..
Fina vänner
Igår träffade jag mina frisörpinglor, båda två på samma dag, det är inte illa pinkat! Det var fint, och mättande... jag undrar om jag någonsin kommer orka äta någonting igen.
.
Men... vi är vackra på insidan i alla fall...
Bilder gamla som gatan. Lättroade tjejer, hej hej.
.
.
.
.
Jag saknar er! ♥
Du min fina.
Egentligen är det underligt hur mycket en annan människa kan betyda, hur tomt det känns att vara utan, även om så bara för en kort stund.
Jensa har pyst iväg till Arvidsjaur för vinterutbildning med sin skola, han ska åka vita blixten (och för dem som inte vet vad det är så är det skidor som man går fram på istället för att åka på, typ), bada isvak, sova i enmannatält nedgrävda under snön och äta torrfoder blandat med vatten, ehh de där försvarsnissarna vet då verkligen hur man roar sig..
Hur som helst åkte han idag och kommer hem nästa fredag, det är tolv dagar och en halv livstid. Jag saknar honom redan.
.
Rhodos 2010 ♥
Konsten att vara en riktig nörd
Jag är besatt, jag drömmer på nätterna om flaggor som måste fångas; capture Alpha, capture Bravo, capture Charlie. Jag drömmer om hur jag smyger omkring, i skog och mark och dunkla rum. Tyst som en mus. Jag får syn på någonting i ögonvrån, någonting som rör sig. Jag lägger mig blixtsnabbt ner, för att ge mig själv en så liten träffyta som möjligt. Jag riktar pipan åt rörelsens håll och siktar in, där är han, han som är målet bakom den lilla röda punkten. Jag tar ett andetag och trycker in avtryckaren. Jag missar och har nu naturligtvis blivit upptäckt, han är snabb, kulorna viner runt mitt huvud, centimeter ifrån, kanske till och med millimeter. Jag tar det lugnt, får inte bli stressad, låter siktet följsamt och mjukt följa de vilseledande rörelserna som han gör för att göra det så svårt som möjligt att träffa. Låter fingret åter igen trycka ner avtryckaren. Rattatattataa, pang pang, DOWN och ännu ett kill till min statistik.
.
Egentligen är jag ganska sorglig. Jag är 21 år och har funnit tv-spelandet som en ny passion i livet. Smågrabbarna jag onlinespelar mot tycker tydligen att det är häftigt med en brud som lirar Call of Duty, bara det säger mycket. Jag känner att jag måste måla naglarna och sippa på ett glas rödvin samtidigt som jag världsvant spekulerar om viktiga händelser i världen, allt för att återvinna lite mogen kvinnlighet.
.
I´m the new Mason. Cover me, I´m reloading.
