Ikväll har jag varit på boxning, eller boxersize rättare sagt. Det var lika givande som alltid. Jag slogs och sparkade, svettades och flåsade som om morgondagen inte existerade. Träningsvärken börjar redan göra rätt för sig.

Hemfärden var dock en aning turbulent. Tåget var trettio minuter försenat och jag var tvungen att avverka tiden i svettiga träningskläder och kalla joggingskor. Som enda sällskap hade jag min några kilo för tunga sportbag hängandes över min axel som en pain in tha ass, och en hormonstinn tonårspojke några meter ifrån som gastade vilt och brett i telefonen om k*ktåget som var en hel halvtimme försenat och att han minsann höll på att döööööÖ på fläcken. Jag fnissade lite tyst för mig själv även om jag egentligen skulle vilja yttra mig ungefär likadant.
När väl bajståget behagades dyka upp var jag så genomfrusen att jag hade svårt att röra mig. Helst hade jag velat räcka ut tungan åt konduktören och be henne och hela tågkompaniet att dra åt fanders. Men man kan inte alltid tänka högt så jag tackade när jag fick tillbaka kortet och tvingade till och med fram ett krystat leende. Det är ju trots allt inte hennes fel, det vet jag ju.
Men det kanske är dags att köpa bil?

Som plåster på såren efter att ha tvingats förfrysa på en snöig perong har jag nyss tagit en varm dusch och nu sitter jag i sängen och äter skorpor, just det, ni hörde rätt alla GI-fantaster där ute som chockartat drog efter andan just i detta nu (jag hörde det enda hit!), klockan är tolv och jag äter skorpor, gjorda av vitt mjöl och dessutom har jag spetsat till dem med apelsinmarmelad, och det är förjävla gott!

Strax ska jag krypa ner under täcket, jag är trött, till och med för trött för att föna håret, det kommer förmodligen stå rätt upp i en egendomlig frisyr när jag vaknar, men det får jag tampas med imorgon.

Tack och god natt.

Nu var det ett tag sedan bloggstackaren uppdaterades igen.

Just nu har jag mycket att fundera över, jag växlar mellan att känna mig relativt lugn och säker till att gå upp i panikartad extas med en stor klump i magen.
Idag tänker jag i alla fall lägga ett brev på posten, jag måste sluta vela, jag ska ta tag i det här nu och göra mitt bästa, går det så går det vilket innebär jag kommer få uppleva den lyckligaste stunden i mitt liv, går det inte så är det inte hela världen, det där glädjeruset lär jag förhoppningsvis få vara med om någon gång i alla fall. Den dag jag förtjänar det.

Redan fredag, veckan har flygit förbi i ett nafs.
Igår åkte jag hem från S-vall, det blev en snabb vistelse men jag kände ett stort behov av att träffa fröken Andersson, om så för en liten kort stund.

Bla bla.
Nu ska jag snart börja göra mig i ordning och bege mig till the jobbius.

Eftersom jag inte vill vara någon skamfläck kör vi en liten snabbis.

Just i detta nu sitter mr Mupp på arbetsintervju. Jag hoppas att det går bra. Jag hoppas också att han lyder mitt råd om att flasha lite boobies om det nu mot förmodan inte skulle gå vägen, det borde göra susen, slänger han in lite förförande höftrörelser så kan han ju räkna med att ha jobbet som i en liten ask. Jaja, han märker väl själv hur läget ligger till.

Själv har jag nyss ätit frulle, i sängen till och med, underbara sovmorgon. Nu är jag inne på andra koppen kaffe. Kaffe är aldrig så gott som på morgonen. Speedad blir man också, ska strax sätta igång med att dansa lite lambada innan det är dags att bege mig till jobbet.
Egentligen hade jag tänkt gymma litegranna nu på morgonkvisten, men det var jag för slö för. Får helt enkelt spara träningen till kvällningen istället, då kanske det blir lite Core till och med, skulle vara kalas.