Idag fick jag veta att den vänligaste människan jag känner till har lämnat denna värld. Det känns tungt. Jag grämer mig att jag inte hann ta farväl, att jag tänkt besöka dig så många gånger utan att det blivit av, nu är det för sent. På ett sätt är det ändå skönt att sist jag såg dig var du fortfarande den glada krutgumman jag alltid känt dig som, att få minnas det istället för en sängliggande sjukling känns bra. Nu så här i efterhand ploppar så många fina minnen upp, du var så vacker, både utanpå och inombords, jag har aldrig någonsin sett dig göra en fluga förnär, alltid så glad och positiv, stark som en oxe dessutom, hur många människor blir egentligen 101 år? Jag tror att du kände dig färdig och jag vet att du har det bra där du är nu, men det är inte utan att det svider för oss som du lämnat kvar. Fina, fina farmor, jag kommer aldrig glömma dig.