Ungar är rätt gulliga och puttenuttiga små uppenbarelser. Aningen krävande dock.
Idag när jag skulle duscha efter att ha tränat så var hela omklädningsrummet fullt med små rackare.
En sprang omkring och viftade med en använd blöja, en annan låg på golvet och skrek, den tredje stod och glodde på mig som om jag var holabandola från Mars. Blöjungen sprang så snabbt att hon ramlade, slog huvudet, började grina, reste sig och tog några vacklande steg innan hon ramlade igen, över unge nummer två, denna började naturligtvis också gråta, av någon anledning var detta startsignalen för att få glosöga att också börja böla. Decibel-nivån var inte nådig kan jag lova. Jag ville krypa in i skåpet och gömma mig, men jag fick inte plats.
Däremot fanns det en annan unge i omklädningsrummet som var så olidligt söt att jag föll som en fura, hon satt bara där, helt tyst, med stora runda kinder och var alldeles ullig och gullig. Jag fick en fruktansvärd stor lust att bara plocka upp henne och gå iväg och kalla henne min egen. Eventuellt tvinga mr Mupp att hjälpa mig att tillverka en exakt likadan kopia. Dock kom jag på att även hon säkert kräks och skiter exakt som alla andra vilket fick mig att vakna upp från min salighet.
Egentligen gillar jag de små skruttarna skarpt, men jag tänker inte skaffa någon egen förän det har uppfunnits helt bajs-, spy- och skrikfria ungar. However så tror jag att det kan bli en väldigt lång väntan, så möjligtvis kan jag överväga att åtminstone försöka vänja mig vid tanken att sätta ett litet bajjamonster till världen någon gång i framtiden. Kanske.