Jag sitter här och kollar på bilder på mina fina hästar och jisses vad jag saknar! De är så långt borta där i de djupa hälsingeskogarna, jag vill ha dem här hos mig. Det är sjukt vad stort intryck djur kan göra på en.

.

Almelina, lilla fröken omöjlig. Ibland kan man bli galen på henne, man får tjata, truga och be för att få henne att göra som man vill och oftast ger hon med sig till slut för innerst inne vill hon ju göra rätt. Hon har ett hjärta av guld och älskar människor, kan aldrig få nog av gos, man skulle kunna klappa och klia henne tills hon fick kala fläckar utan att hon skulle tröttna. När man går in i hagen så brukar hon gnägga och komma springande emot en, då lyckobubblar det lite i magen och man glömmer bort hur dryg hon kan vara ibland, åh vad jag tycker om dig hästkrake!

.

Lilla, fina Tronlin. Han är exakt som tjuren Ferdinand, om man byter ut blommorna mot mat. Egentligen förstår jag mig inte på honom, han äter verkligen hela tiden om han har möjlighet till det, blir han aldrig mätt?! Han är tjock, go, rund och så himla olidligt söt. Tronlin är en av mina bästa vänner, han förstår mig och jag förstår honom. Om jag är ledsen så märker han det, då brukar han snusa försiktigt i mitt hår och lägga mulen över min axel och så står han så tills det känns bättre igen. Han fyller arton år till våren och är ingen ungdom längre, han är väldigt lugn och världsvan av sig generellt men ibland när vi är ute och rider så tycker han att det är så roligt att han gör några rodeosprång och beter sig mer som en nyinriden treåring än en gammal pensionerad travhäst, då gäller det att hålla i sig, hårt.